Blogg Nr 14
Damallsvenskan har avgjorts redan, Rosengård kommer att vinna SM-guldet och sedan är enbart frågan vilken av Häcken och Hammarby som kommer tvåa och trea. Häcken har börjat höstsäsongen med en vinst, en oavgjord och en förlust och ligger på en tredje plats. Det känns inte som Häckens tränarstab får ordning på det som man i klubbledningen gärna vill se sina lag spela, en possession fotboll, där man hotar på djupet och får i gång en kombinations fotboll där det är mycket rörelse och alla är spelbara. Plus att man i defensiven skall kunna spela en hög och aggressiv press, men det får damerna tyvärr inte alls till. Det känns som de inte alls är synkade och vet vad de skall göra när de går in i pressen.
Alla dessa nya spelare som hämtats in, Östlund, Kitagawa, Nyström, Selerud och Tindell är högklassiga spelare på papperet och nu behöver de passas in i systemet och tänket som tränarteamet har. Skall bli intressant att se hur det kommer att se ut i slutändan och vem som kommer att spela vart. Nu hamnar en så duktig spelare som Larisey på bänken och några andra spelare som man hämtat in försöker man nu ge plats åt i startelvan. Men min fråga är då om alla dessa nya är bättre än de man redan hade i truppen? Tveksamt i mina ögon, och den bästa offensiva spelaren som Häcken har är helt klart Anna Anvegård. Det blir spännande att se om Häcken kan klara av att ta andra platsen, då tredje platsen ger en mycket svårare väg att ta sig in i Champions League gruppspelet.
Herrallsvenskan tar nu en kort paus då vi äntligen skall få se lite landskamper igen. Den går till en 14 dagars pausvila med Malmö FF i klar ledning efter överkörningen av Djurgården hemma med 4–0. Ett klart styrkebevis att det är skillnad på lagen när MFF är påkopplade och vill visa vad de kan. Nu kommer inte Malmö att tappa SM guldet.
Häcken har ”tappat” fyra poäng efter två oavgjorda matcher mot Värnamo och Norrköping. Det har de absolut inte råd med om de vill vara med och slåss om de så åtråvärda Europacup platserna. I hängmatchen mot Djurgården är en vinst ett måsta för Häcken om de skall vara med och fightas om tredje platsen. Fjärde platsen kan ju räcka om någon av de tre första lagen vinner Sv Cupen. Tyvärr så ser det ut som att Häcken måste släppa i väg Hrstic nu till vintern och skriva in honom som en dyr och dålig värvning. Ali Youssef överraskar mig och han vet verkligen var målet står och gör de mål som ett lag hela tiden behöver för att kunna vinna matcherna. Just nu är han den bästa lösningen för Häcken på nummer 9 positionen. Men där måste det hämtas in något nytt och bättre till vintern om man vill vara med och slåss ända upp i toppen nästa år.
GAIS har tagit 2 viktiga poäng i de sista matcherna innan uppehållet, för att kunna ligga kvar på övre halvan av tabellen. Det går inte lika lätt som i början av säsongen för GAIS. De sista 5 matcherna har bara resulterat i en vinst. Men jag är fortfarande imponerad av vad det här laget presterar i Allsvenskan och de har tidigt säkrat kontraktet för nytt spel i Allsvenskan även nästa år och det är otroligt starkt. Skall bli spännande att följa hur utvecklingen av laget kommer att bli i de resterande matcherna på hösten och hur man sedan kommer att kunna hålla ihop laget. Troligtvis måste man bygga in en del nya spelare för den nya säsongen.
IFK Göteborg är en gåta för mig och många andra. 6 nya spelare under sommaruppehållet. Vad innebär det att få in så många nya spelare i en trupp? De skall passa in som människor men framför allt skall de passa in i det som Blåvitt vill spela! Men – vem kan berätta för mig vad IFK Göteborg vill spela för fotboll och vilken spelidé de har? Just nu är det mycket bättre att de går tillbaka till den mycket enkla fotbollen, flytta upp laget, slå långa bollar och gå på returerna och vinn bollen högt upp i plan. Vill man spela upp bollen bakifrån så har man helt enkelt inte de spelarna för att göra det. Det slutar 9 av 10 gånger med att man tappar bollen eller att det blir ett felpass p g a för få alternativ, för dålig rörelse och inte nog bra spelare för att kunna spela en sådan fotboll. Matchen mot Elfsborg borta var tragisk att se, det var utskåpning och Blåvitt fick vara glada att det enbart blev 3–1 i den matchen. Mot Hammarby hemma så avlossade inte Blåvitt ett skott på mål och var som i så många matcher otroligt ofarliga framåt. Blåvitts nya anfallare, Baden-Frederiksen, skadade sig 20 min in på andra halvlek och byttes ut mot Skjellerup. Jag säger att det var tur för Blåvitt att han blev skadad och att man i de kommande matcherna i stället får spela med Skjellerup. Han är lika ofarlig som de andra anfallarna man har i truppen, men han ger åtminstone motståndarförsvaret betydligt mer att tänka på och slåss mot än Baden-Fredriksen. Frågan är bara vem som skall göra målen för Blåvitt, för de måste börja vinna matcherna nu, annars hamnar man i en lika dålig, om inte sämre situation än förra året. Ingen av de nya spelarna har imponerat det minsta ännu, min fråga är bara varför man inte hämtar in 3 klara förstärkningar som lyfter laget i det man vill spela. Nu tar man in 6 spelare där ingen lyfter laget.
En mittback måste i mina ögon ha något av följande för att vara intressant för en klubb som Blåvitt – snabb, stor, stark på huvudet och i närkamperna, läsa spelet bra, duktig att spela upp bollen och/eller en bra lång boll. I Bager letar jag, och letar igen, för att försöka se vad Blåvitts sportsliga ledning (Mild och Larsson) sett i honom, men hittar inget av detta. Samma sak gäller anfallaren Baden-Frederiksen. Hur tror de att han skall kunna hjälpa Blåvitt dessa månader som återstår? Han har inte spelat på 8 månader och inget säger att han kommer att bidra med något alls de resterande 9 matcherna. Även hos mittfältaren Kruse ser jag inget som kommer att lyfta IFK och ge laget varken fler idéer, bättre uppspel eller vinna fler dueller, räcker det att vara som Thordarsson, så är den sportsliga ledningen nöjd – fighting spirit, mycket löpande och hårt arbete, men resten saknas. Detta skall inte räcka för att spela hos Blåvitt.
När man kommer tillbaka efter landslagsuppehållet så väntar derbyt mot Häcken och jag ser inte alls hur Blåvitt skall kunna ta med sig någon poäng från Hisingen. Men efter det kommer de avgörande matcherna mot Halmstad (h), VSK (b), GAIS (h) och Norrköping (b), och då måste det tas minst 7 poäng för att inte t o m hamna på direkt nedflyttningsplats. Krisen sitter djupt i klubben och spelarna är inte vana vid situationen, de flesta blir nervösa och man har inte heller klassen och kvaliteten i truppen nu.
Det som gör mig mycket frågande är när jag ser spelare som Trondsen och Wendt i lugnt och behagligt tempo jogga tillbaka efter att bollen tappats långt in på Hammarbys planhalva – det ska ju bara svischa till där de kommer tillbaka i sprint i ett sådant här utsatt läge som klubben befinner sig i. Är det för mycket begärt av spelarna? Jag avundas inte Billborn och Björklund, men något måste de trolla fram. De två tränarna har inte fått det materialet de behöver för att bygga ett spelande lag som är duktiga när de har bollen, så de måste få tid att skapa det dom gärna vill, men för att dom skall klara det så behöver dom få spelare som klarar av det. Så är tyvärr inte fallet nu och med så många nya spelare i de senaste 2 transferfönstren så är frågan berättigad att ställa – ”Vet den sportsliga ledningen vad spelidén är och vet de vad spelarna bör kunna för att passa in i den tänkta spelidén”?
I Superettan blir det en stenhård fight om de två direkta uppflyttningsplatserna till Allsvenskan, och som det ser ut kommer minst 5–6 lag vara inblandade och Landskrona och Degerfors är just nu i pole position. Man skulle vilja ha 2 klassiska lag, som har publiken i ryggen och har traditionen, som tar steget upp. Blir i vilket fall som helst en fight in i det sista om de två platserna. Detsamma ser det ut att bli runt nedflyttnings- och kvalplatserna neråt. Det är runt 8 lag som för tillfället känns som att de är inblandade i striden om de så tråkiga platserna nedåt. Däribland bl a så slagkraftiga namn som GIF Sundsvall, Örebro och ÖIS. Örgryte har fångat sig och tagit sig upp på säker mark med ett flertal trepoängare sedan omstarten. Nu hoppas man verkligen att de sakta men säkert skall kunna stabilisera sig och börja jobba för framtiden. Det skulle vara skönt med ännu fler derbyn i Allsvenskan om några år.
Herrlandslaget startar Nations League äventyret i grupp C, mot länder som vi i Sverige har förväntningar att vi skall slå med stora siffror. Men den första matchen mot Azerbajdzjan blir ingen lätt uppgift, åker vi hem med en trepoängare så får vi vara mer än nöjda säger jag. Lite nya namn i landslaget är alltid bra och spännande. Ingen skall känna sig säker på sin plats och alla måste gå in och visa vad dom kan för att få spela nästa match igen. Nu måste det för Tomasson handla om att få ett landslag som kan försvara sig och att vi får till en defensiv som håller ihop även när det blåser till mot de större nationerna. För det behöver vi få in försvarsspelare som lärt sig att försvara, är tuffa i närkamperna, att de inte går bort sig så lätt, har ett riktigt bra positionsspel och har den så viktiga snabbheten internationellt sett. Hien är tyvärr ingen mittback som Sverige kommer att kunna bygga ett landslag kring då han saknar ett flertal av dessa så viktiga styrkor för att bli en bra försvarsspelare. Det räcker inte med att vara bra på att spela upp bollen. Lindelöf är bra om han kan få en ledare bredvid sig i mittförsvaret – men vem skall det vara, den spelaren finns tyvärr inte nu i svensk fotboll. Centralt mittfält kan bli riktigt intressant om några år när våra unga stora talanger växt till sig lite och vår offensiv med Isak, Gyökeres och Kulusevski är riktigt stark. Spännande blir det i alla fall att följa vad Tomasson kan åstadkomma de närmaste åren.
Jag måste också nämna SvFF och de stora rubriker och händelser som pryder media för tillfället. För mig är detta ingen överraskning alls, distriktsförbunden gjorde ett enormt fel, med Stockholm i täten, som röstade på Reinfeldt. De tog in en politiker före Lars-Christer Olsson, som hade hur många års erfarenhet av svensk, europeisk och internationell fotboll. En man som var klippt och skuren för rollen som Svenska fotbollsförbundets ordförande och en som brunnit för fotbollen under så många år. Vad tänkte förbunden med? Det blev för mycket politik i valet och det blev för många ryggdunkningar och för många som lovade att rösta på ett sätt. Det såg jag också när det skulle sökas en ny Generalsekreterare efter Håkan Sjöstrand. Den kravställningen som skrevs ut när tjänsten utannonserades var på mer eller mindre alla ställen ett olikhetstecken mot för vad man sedan anställde. Det skulle vara en person fast förankrad i den svenska fotbollen och den internationella fotbollen, egna erfarenheter av fotboll på högsta nationella nivå, ett stort nätverk inom fotbollen och ett antal fler punkter som stod med på kravlistan. Reinfeldt bestämde att man skulle ta en administratör från Stockholms fotbollsförbund som tack för stödet i röstningen till ordförande. Andrea Möllerberg, fyra år på Stockholms FF som administratör, kommer före det från Triathlon och har aldrig tidigare haft något att göra med fotbollen, blev den högsta tjänstemannen(kvinnan) inom Sveriges största förbund, helt ofattbart!! Hur kunde detta hända? Nu har det riktats så mycket kritik mot allt som hänt och händer i SvFF och i min värld så får inte Reinfeldt väljas igen i mars 2025. Hans intresse för fotbollen, bland alla sina andra uppdrag, väger inte så tungt och han lägger inte i närheten av den tid som förväntas och behövs av en ordförande i SvFF. Då det väljs en ny ordförande måste även en ny generalsekreterare tas in, för detta som hände i Sverige kan bara hända här – vi fick helt plötsligt två personer på de högsta positionerna inom den svenska fotbollen där ingen av dessa kommer från fotbollen och inte alls är förankrade i fotbollens värld, varken nationellt eller internationellt.
Sist men inte minst måste jag berömma den svenska klubbfotbollen som visade att man fortfarande lever och hela tre lag tog sig till gruppspelet i Euro League och Conference League. Bara att lyfta på hatten för Malmö, Djurgården och Elfsborg. Det ger råg i ryggen och många fina poäng för den svenska rankingen på dessa listor. Blir extra roligt att följa lagen ute i Europa och se vad de kan åstadkomma.